se mitt stora problem är att mina problem är så pass små att dem knappt räknas som problem, men dom gör lika ont för det, så sjung med

'Är det såhär det känns att va lycklig, det är inga problem'
 
Att leva med psykisk ohälsa blir mer och mer vanligt men känns fortfarande som ett tabu ämne. 
Många lärare tror fortfarande inte på en när man säger att man lider av ångest och har svårt att komma till skolan eller göra sina uppgifter, samma med många föräldrar. Nej era barn är inte lata eller omotiverade, era barn har det psykiskt svårt att få saker gjorda, det är två helt olika saker.

För ett tag sen fick jag för första gången på väldigt länge en panikångestattack när jag åkte kommunalt. Jag svettades, kunde inte andas, jag blev yr, mådde illa och ville mest hoppa av så fort jag kunde. Tack och lov hade jag någon där som hjälpte mig att försöka lugna mig och tänka på annat. Jag blev väldigt chockad över hela situationen för jag trodde den perioden i mitt liv var över. Men psykisk ohälsa är svårt att komma ifrån och bli av med. 

Jag har lätt att uttrycka känslor, jag skrattar mycket, jag gråter mycket, men med ångest är det svårare att se. Jag kan vara mitt uppe i en ångestattack men det betyder inte att det syns på utsidan. Det är just skillnaden med ångest och panikångest, i alla fall för mig, när jag får panikångest reagerar hela min kropp, det kommer som en blixt från klar himmel, den går in i "fly-läge" och vill mest bara försvinna därifrån, jag tappar ibland fattningen helt och kan inte kontrollera andningen och går lätt in i hyperventilation. En ångestattack kan smyga sig på mer, oftast får jag även då svårt att andas men inte på samma sätt, jag blir oftast tyst medan hjärnan går på högvarv, därav det inte kanske syns eller märks på samma sätt. Båda är självklart lika allvarliga och bör tas på allvar. 

Det var någon gång i slutet av 2012 jag blev diagnostiserad med depression. Självklart är de värsta perioderna över, jag har gått hos en psykolog, jag har vågat öppna mig mer om ämnet och mitt mående och mår mycket bättre än vad jag gjort de resterande åren. Men självklart har jag fortfarande skitjobbiga perioder, dem kommer och går och förstör mer än vad den borde. Psykisk ohälsa har verkligen förstört mycket för mig, speciellt många relationer (då menar jag inte kärlekrelationer utan relationer till människor överlag) för ibland är det svårt att handskas med psykisk ohälsa, man vet inte alltid hur man ska hantera eller reagera när vissa saker händer och det är fullt förståeligt, ibland är det svårt för en själv att veta hur man ska regaera eller hantera om man har en riktigt dålig period eller får en panikångestattack eller något sådant. 

Med tanke på hur mycket som händer i världen är det ibland svårt att fokusera på sig själv och sitt eget mående när man vet hur världen runtikring ser ut, därav rubriken. Man får ofta höra "folk har det mycket värre, du kan ju inte må dåligt, va glad för det du har" och believe me, jag är överlycklig över det jag har. Jag har ett eget rum i en lägenhet där jag bor med min underbara mamma och min ena bror, jag har en familj överlag som älskar mig, mat i både frys och kylskåp, en garderob full med kläder, en fungerande och väldigt bra mobil och dator, en DRÖS med underbara människor jag kan kalla vänner, den mest fantastiska flickvän jag någonsin kunnat önska mig, fungerande kropp med både armar och ben, en framtid och ett fullt fungerande liv. 
Så visst borde jag vara glad? det är jag, men det betyder inte att jag själv också har problem i mitt liv jag handskas med dagligen. Man ska aldrig se ner på sina egna problem, små som stora, bara för någon där ute har det sämre än vad du har. Det du kan göra är att uppskatta det du har, men ändå sätta ditt eget mående i fokus. 

Du är den viktigaste personen i ditt liv. 

 
 
 

“Our anxiety does not empty tomorrow of its sorrows, but only empties today of its strengths.” - Charles H. Spurgeon

"Andas" viskar jag för mig själv. Det hade blivit sådär tungt igen, tungt att lämna sängen, tungt att ta beslut och tungt att vara jag.
När den där lilla rösten i hjärnan säger nej åt allt; nej till att träffa vänner, nej till att gå någonstans, nej till att prata med någon, då blir det jobbigt. 
Ångest, ångest, ångest.
Jag vet själv inte när ångesten blev en så stor del av mig egentligen, den bara kom, den trängde sig på, och tog över stora delar av mitt liv. Den förändrade mitt sätt att vara, att leva och att fungera. 
Jag har flera gånger gått emot den, då har jag känt mig stolt, känt mig stor och stark, men den har många gånger stoppat mig, då har jag känt mig liten, känt mig misslyckad.
Att leva med ångest är en kamp i sig, det är svårt att ta beslut, svårt att göra mycket av vad andra tycker är världens lättaste sak, svårt när ångesten är så svår att man får en ångestattack och det blir svårt att andas. 
Det är dessutom svårt att förklara, att förklara hur det är, hur det känns och vad som händer.
Det bara är där. Och det suger.
 
 

♀ my clothes do not determine my consent ♀

 
 "Vad hade du på dig?"
"Du får skylla dig själv att du hade så utmanande kläder"
"Om du hade valt andra kläder kanske det inte hänt"
 
- Att beskylla en kvinna på vad hon har på sig om hon blir utsatt för saker mot hennes vilja är som att säga att det är ens eget fel om man blir allvarligt sjuk. Det sitter inte hos personen som blir utsatt, utan hos personen som utsätter. -

Om jag hade valt att ha på mig en förstor tjocktröja och fula mjukisbyxor så kanske inte han gett sig på mitt fjortonåriga jag. Om jag inte hade haft ett tight svart linne med mycket urringning och tighta byxor hade han kanske lyssnat på mitt nej. Om jag hade klätt mig mindre utmanande hade han kanske aldrig försökt från första början. 
Att jag inte hade rätten att klä mig som jag ville utan att bli tagen på utan mitt samtycke är vidrigt.
Det är vidrigt att männen slänger det i ansiktet på oss "du kanske borde klätt dig annorlunda".
Männen har inget att säga till om här, det är min kropp, det är mina kläder och det är mitt val. 
Jag kan få gå klädd i vad jag vill utan att någon ska tro att de har rätten till att få göra vad de vill, jag ska få gå klädd precis som jag vill utan att någon ska säga "men du är ju klädd sådär, trodde du ville".
Om jag säger att jag vill, då vill jag, om jag säger nej jag vill inte mer, så ska personen sluta, om jag säger nej, då ska inte personen försöka från första början.
Att jag genast som kvinna ska bli sexualiserad för min kropp, att jag ska ha den i skymundan, för männen kan inte hålla sig i takt i min närhet, bara för jag föddes i en viss kropp, bara för jag har två extra fettknölar på mitt bröst sexualiseras så mycket av samhället.
Min kropp ska inte bli sexualiserad, min kropp ska få vara precis som den är, den ska få gå klädd precis som den vill, och mina två fettknölar på bröstet får härja precis som dem vill också.
 
För det är min kropp, och utan samtycke från mig, så får du inte röra den eller säga ett knyst om hur jag klär den, använder den eller exponerar den för världen.