“Our anxiety does not empty tomorrow of its sorrows, but only empties today of its strengths.” - Charles H. Spurgeon

"Andas" viskar jag för mig själv. Det hade blivit sådär tungt igen, tungt att lämna sängen, tungt att ta beslut och tungt att vara jag.
När den där lilla rösten i hjärnan säger nej åt allt; nej till att träffa vänner, nej till att gå någonstans, nej till att prata med någon, då blir det jobbigt. 
Ångest, ångest, ångest.
Jag vet själv inte när ångesten blev en så stor del av mig egentligen, den bara kom, den trängde sig på, och tog över stora delar av mitt liv. Den förändrade mitt sätt att vara, att leva och att fungera. 
Jag har flera gånger gått emot den, då har jag känt mig stolt, känt mig stor och stark, men den har många gånger stoppat mig, då har jag känt mig liten, känt mig misslyckad.
Att leva med ångest är en kamp i sig, det är svårt att ta beslut, svårt att göra mycket av vad andra tycker är världens lättaste sak, svårt när ångesten är så svår att man får en ångestattack och det blir svårt att andas. 
Det är dessutom svårt att förklara, att förklara hur det är, hur det känns och vad som händer.
Det bara är där. Och det suger.
 
 











Kom ihåg mig?