En vecka.

En vecka kvar, en vecka kvar till studenten, en vecka kvar innan 12 år av skolgång är över.
Och hur känns det? Det vet jag faktiskt inte.
Efter 3 år på gymnasiet känns det vemodigt att lämna det bakom sig, i alla fall med tanke på de vänner jag fått.
Min klass är minst sagt fantastisk. Är så glad att jag fick spendera tre(okej två och ett halvt) av mina skolår tillsammans med dessa människor. Jag har såna bra minnen med dem här och det är så konstigt att det är över nu. Minns alla chillkrök (töntigaste ordet) hemma hos ludvig mitt ute i ingenstans där vi egentligen bara drack massa alkohol och körde dricklekar till alkoholen var slut. Alla dåliga skämt och interna saker som egentligen ingen annan direkt förstår och Filips dåliga jävla ordvitsar. Alla äventyr och allt ståhej, alla bråk vi haft i gruppchatter hit och dit, alla hjärtvärmande deeptalks och alla skratt och firande av skolavslutningar och midsommrar tillsammans. 
Vet inte direkt hur jag ska sammanfatta dessa tre år av gymnasiet, mycket tårar, mycket skratt, mycket glädje, mycket av allting egentligen. 
Självklart är jag glad över att ta studenten, självklart är jag glad att få sluta skolan, men jag är samtidigt så sjukt ledsen och det känns verkligen så konstigt. Att inte komma tillbaka till dessa sjukt underbara, sjukt konstiga och sjukt speciella personerna och vara med dem 5 av 7 dagar i veckan kommer kännas både FEL och sjukt tråkigt.
Jag älskar dem här, så jävla innerligt, jag räknar dem som en liten familj, en väldigt dysfunktionell familj, men ändå en familj. 
Efter talet jag höll för dem innan våran studentskiva märkte jag hur svårt det var att kortfattat prata om varje person och vad jag tycker om dem, för det är svårt, det är svårt att sätta ord på hur mycket varje person betyder för mig, för alla betyder sjukt mycket. 
Att en klass kan ha en sån stor påverkan på en är helt sjukt, att en klass kan betyda så mycket för en är helt sjukt, att man kommer sakna en klass så mycket efter studenten är helt sjukt, för det är de jag kommer göra.
Jag älskar min klass med ett ohyggligt töntigt namn, SmEs 12A, så satans jävla mycket.
Vet inte vad mer jag kan skriva, det är så svårt att få med det jag vill säga, svårt att få med alla detaljer och alla saker, svårt att sätta ord på mina känslor, så det får räcka såhär.
Ni är bäst, jag älskar er, tack för att ni är ni, och tack för dessa fantastiska år tillsammans.  

"It's time now, to sing out
Though the story never ends
Let's celebrate
Remember a year in the life of friends"
 
 











Kom ihåg mig?