även fast det gjort ont har det gett mig nåt.

 
Denna bild är tagen idag och är iprincip första gången på evigheter jag verkligen LER på en bild.
Vet inte, asså på senaste tiden har jag undvikit att le på bild för jag tyckt att det förstör hela bilden vilket är jättekonstigt av mig då jag alltid tyckt att mitt leende har varit det bästa attributet på mig. 
Men idag när jag satt framför kameran för att filma min första vlog så log jag rätt in i kameran och det kändes okej.
Vet inte vad som hände och vart jag tappade det leendet egentligen, försöker alltid se så himla oberörd och seriös ut på bilder, när jag egentligen mest skulle vilja le hela tiden. 

Men på senaste tiden har jag tyckt att mitt leende har varit på riktigt hemskt, har försökt att le, men det ser bara fel ut, leendet är falskt och halvdant, aldrig har jag genuint lett på en bild, förrän idag då, och varför?
Vet inte ens, varit en bodypositive day även om jag mått ganska dåligt allmänt.
Är inte riktigt högst upp på berg-och-dalbanan utan snarare i den där läskigt långa och branta backen ner men en berg-och-dalbana kan ju inte gå neråt förevigt, snart blir det kanske en sväng, en liten kulle eller varför inte en loop?

Imorgon ser jag the 1975 och sen är skolveckan nästintill slut, i helgen har jag nog inget planerat om inte mamma och jag drar till fotografiska! Men det återstår att se!
Hoppas eran personliga berg-och-dalbana inte är lika läskig och upp och ner som min, utan mer som ett äventyr och ett bra pirr i magen, kram på er.













Kom ihåg mig?