Everytime I close my eyes, it's like a dark paradise.

Såhär såg man ut idag då, ganska kass mobilkvalité sådär.

Dagen började med engelska med fula google translate röster och förolämpningar och skratt tills man fick ont i magen. Sedan fick man lite mer ont i magen pga muntlig redovisning. Det gick ändå helt okej.
Sedan lunch och sedan psykologi (som jag inte varit på, på två veckor). Som vanligt sitter jag där när vi ska jobba och gör mest ingenting. Älskade depression. Sedan går allt åt helvete och jag sitter inlåst på skoltoaletten gråtandes så mycket att jag inte kan andas. Avslutar också dagen med en panikattack med oräkneliga tårar framför min lärare, fick lov att vara kvar efter skolan slutat pga behövde lugna ner mig och kunde inte andas normalt. 
Hatar såna dagar, när man har såna jävla förhoppningar, när man tänker "fan, denna dag ska bli bra" och så rullar det på bättre än man trott och sen bara krossas det och allt är fan igen. 
Typ alla mina dagar har då sett ut såhär denna vecka, klarade en dag utan att gråta i skolan, dock grät jag mig tills sömns, som alltid. Så skolarbete är inget för mig direkt. Har så mycket att göra men kan inte göra nåt.
Alla lärare säger till mig "du behöver inte stressa över den här uppgiften fanny, lämna in den när du blir klar" men jag har så himla mycket, och har fått så himla mycket såna kommentarer att det är FULLT nu. Så det går bara inte, har 3 psykologiinlämningar (om inte 4), 1 ogjort prov, 1 ogjort tal och säkert mer för jag har ingen koll längre.
Som sagt, nej hörni, jag mår faktiskt inte alls bra om jag ska vara ärlig. Jag känner faktiskt knappt igen tjejen på bilderna. Är väldigt vilse, lite sårad, extremt trasig och ganska så utbränd. 

Men god damnit jag är fortfarande här, och jag lever, nätt och jämt.

jag lever faktiskt. (nätt och jämt)

lite update:

varit på konsert och sett både Ulrik och Olly och köat i ca 10 timmar, varit på halloween fest, flyttat till enköping och lämnat mitt barndomshem bakom mig
lämnat ifrån mig min bästa vän, mått så extremt jävla äckel dåligt, fått fina sms (och mindre fina), och sett bästa Bastille live
testat finaste outfiten, gråtit varje dag, varit borta från skolan dessa veckor mer än jag varit sen jag började 6an, kinabuffé med bästa mamma
 
 

känslokaos.

Jag är så trött.
På mig själv, på henne, på skolan, på pressen, på livet, på allt.
När man sitter i ett rum med fullt friska människor känner man sig... Ja, psykiskt sjuk, vilket man dessutom är.
Man vaknar varje morgon med ångest stark som betongblock på ens inre.
Allt är så mycket tyngre, att gå upp, att klä på sig, att ta sig dit man måste, att andas, att leva.

Tillslut ger man upp, man orkar inte mer.
Allt man gör är att ligga i sängen och stirra in i väggen. 
Skolan är ett tvång och man går dit för att man måste, livslusten är på minus, att lämna sängen är en kamp i sig.
Medicinerna slutar verka och allt går bara ner, ner, ner. 

Man tittar sig själv i spegeln och granskar de trötta, rödgråtna ögonen.
"Vad har jag gått och blivit?"
"Är det här jag?"
Allt man vill är att slå sönder den där spegeln men man har inte ens orken att lyfta ett enda finger. 
Det är som själen gått sönder och allt som är kvar är det tomma skalet vi kallar kropp. 

Och allt gör så jävla ont. 
Tänk er den djupaste och mest ihållande smärtan. Den sitter som ett konstant tryck över bröstet, som om du gång på gång blir slagen, men kan inget göra för att kämpa emot den.
Den bara är där.