Fanny svarar.... (och är arg)

 
Svar: Ursäkta mig men... bad jag om din åsikt? Jag skrev det här för jag kände för det, för det är så jag känner just nu. Tror du jag bryr mig om det är fucking vardagligt och inge speciellt? Nej, det gör jag inte, för det här kommer från hjärtat för mig. Så anonyma jävel, stick och brinn, det är min blogg, jag skriver vadfan jag vill utan att du ska komma och döma mig. fega jävel.

Everything was so much easier when you were young.

När vi var små behövde vi knappt bry oss, om något. Vi hade det vi behövde, det vi ville. Vi kanske inte hade den där barbien vi verkligen ville ha, men vi hade mer än vad vi hade nu, vi var ovetandes om att livet skulle se ut såhär om några år.

När vi var små behövde vi inte bry oss om skolan, om hur vi såg ut, om vad vi vägde, om att passa in, om någonting alls. Vi sprang runt med leenden på våra läppar tillsammans med våra vänner på dagisplatsens lekpark.
Vi kanske bråkade ibland, men inom en minut var det löst och vi lekte tillsammans igen.
Vi visste inget om svek, om kärlek som gör så ont, om lögner, om skitsnack, om hat, om världen.
När man var liten befann man sig i sin egna lilla bubbla, där bara mamma, pappa, favoritdockan och sina vänner på dagis var det bästa man visste.

Men nu har vi växt upp, och till vad?
Jo, till monster.
Det där svarta monstret som bor djupt inom oss. Som lärt oss den onda vägen i livet.
Som gjort att istället för att inte bry sig och bara leva med det goda, så har vi börjat gå fel väg.
Nu är det bara smink, pojkvänner/flickvänner, kärlek, vikt, popularitet, att passa in, rätt kläder, sex, alkohol, droger, svek och lögner som gäller.
Vad låter egentligen bäst?
Att vara ovetande som ett barn, eller missanpassad som tonåring.

När jag var mindre hade jag ingen aning att det här skulle hända. Att det skulle bli så himla annorlunda.
Att jag skulle bli så himla annorlunda.
Att dockorna byttes ut mot killar.
Att leendet byttes ut mot tårar.
Att allt lekande byttes ut mot festande.
Att bråket om vem som skulle få leka med vilken docka byttes ut mot svek, lögner och knivar i ryggen.
Att det värsta som fanns var att gå lägga sig tidigt byttes ut med att det värsta som finns är ärr längs armar och ben och att inte vilja leva längre.

Vad hände? Vart gick det fel? Varför är samhället såhär?
Varför är vi alla monster i denna förgiftade värld?

in the end you'll find what you deserve, ans I know it hurts.